Eken i historien

Rumskullaeken beskrevs redan 1772 av häradsfogden Magnus Gabriel Craelius i boken ”Försök till ett landskaps beskrivning”. Redan för ungefär 230 år sedan kunde man stå inuti trädet och använda det som redskapsskjul. Craelius skrev: ”Wid den ryktbara digerdöden, och inom 150 år efter densamma, synes de största här i orten wäxande ekar först runnit up utur jorden, och finnes wäl ännu några som äro äldre, ibland hwilka en som ännu är färsk och står på Lieutnants bostället Norra Qvills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne; bönderna på bostället bruka henne anars, som redskaps skjul, att där uti, för wäta förwara årder, harfwar och häckar.”